Så är den nya åk 6-organisationen igång. Responsen som jag har fått har varit väldigt positiv. Alla elever utom möjligen en har fått sitt önskemål tillgodosett, och det beror på ett missförstånd som vi hoppas kunna rätta till.

Någon har uttryckt en oro för att Ma/No-klassen ökat kraftigt från 22 till 30 elever. Oron är förstålig men jag tror inte det kommer att bli något problem.

Nu skall vi arbeta för att få ihop klasserna och att där det har funnits skall vi arbeta för stabilitet.

Jag tycker att det är utmärkt med denna mjukstart i slutet på terminen så att barnen vet vilka deras klasskamrater är. Vi diskuterar redan nu olika aktiviteter till hösten för att gruppkänslan skall förbättras och klassen skall fungera som bra arbetslag.

Redan nu kan man summera att några av klasserna i åk 6 har haft hög ljudnivå med bristande lugn som följd. Så brukar det alltid vara när nya klasser kommer samman från olika mellanstadieskolor där grundprincipen varit en klass, ett klassrum, en lärare. Det verkar som om den nya ”friheten” och nya kamratgruppen med nya ”positioneringar” tar mycket fokus från studierna för många av eleverna. Här måste vi vara mycket tydligare med vilka regler som gäller och inom vilka ramar som vi umgås. Ramarna blir en trygghet för både de lite yviga och de försiktiga eleverna. Men också för lärarna.

För några månader sedan var jag i Belfast och besökte en katolsk skola med 1100 pojkar i åldern 11-16 år. Vita väggar utan ett pennsträck, inget spring i korridorerna, inget skrik. Man kan kommunicera i samtalston. Då insåg jag att mycket positiva förändringar har hänt i den svenska skolan (svenska samhället) men något har också gott förlorat. En god pedagogisk miljö måste innebära att inte all kraft går åt till att göra sig hörd och sedd. Det finns sannerligen en utmaning inte minst bland Sveriges högstadieskolor.

Nu räcker det inte bara med regler utan vi måste självklart fortsätta jobba med värderingar hos både vuxna och barn. Om vi försöker ta vårt ansvar hoppas jag att hemmen tar sitt.

Det som kan sägas vara positivt om årets åk 6 klasser att de må vara röriga men de är de är inte elaka. Det råder i stort en god sammanhållning i klasserna och lärarna se mycket lite trakasserier och utstötningsmekanismer. Låt oss bygga vidare på detta inför nästa läsår.

När det gäller den nya organisationen för åk 7 så är det inte så att jag prioriterar bort de som valt elevens val. Det jag skissade på vid presentationen i aulan är en trolig och möjlig förändring av klasserna efter det att vi låtit elever och föräldrar varit med och påverkat resultatet. Eftersom det är 2 ½ klass elevens val så är det troligare att dessa elever kommer att göra ett annat val än Ma/No eleverna som idag är 22 st i en klass. Skall vi ha profilklasser så är det ju ingen mening att bryta upp en liten Ma/No klass utan det önskvärda är att kunna fylla på denna klass.

Sen kan man ju alltid diskutera om det sett som Björkebyskolan är organiserad på är det mest optimala. Det är dock en fråga för ett annat forum.

Det har inte undgått någon förälder i åk 6 att till nästa år skall 5 klasser bli 4 i åk 7. Efter att vi informerat föräldrarådet v. 11 och övriga föräldrar v.12 så har det framförts en del kritik som jag blivit uppmanad att besvara.

Tanken är att vi inte bör låta elever och föräldrar ha önskemål om framtida klassplacering utan använda vår pedagogiska kompetens för ”…att sätta ihop pedagogiska grupper som fungerar och stirrar oss inte blinda på profilerna. Vi har problem i vissa grupper och nu ska vi göra vad vi kan för att få till bättre gruppkonstellationer.”

Jag förstår tanken och kan ha sympati för den men det reser nya frågor.

Det belyser ett organisatoriskt problem som uppstår med profilklasser. Ju fler profiler vi har ju färre kombinationsmöjligheter har vi att placera elever i olika grupper på grund av vad som är pedagogiskt önskvärt. Låt mig ge ett exempel. Antag att avlämnande skola i åk 5 anser att två elever inte bör gå i samma klass då detta inte främjar deras prestationer i skolan. Om båda söker till Ma/No – profil så finns det bara en klass där de kan gå. Såvida inte vi skall säga nej till en av eleverna.

Det finns också en moralisk aspekt av detta problem. Eleverna i profilklasserna har sökt en 4-årig utbildning vid Björkebyskolan. Det skall väldigt mycket till innan jag ändrar en organisation som går ut på att deras val inte längre gäller efter ett år. De närmaste tre åren erbjuder vi något de inte valt.

Därför tycker jag att det bästa i nuvarande situation är att försöka hitta en lösning tillsammans med föräldrarna. Så att så många som möjligt kan bli nöjda med sin framtida utbildning på Björkebyskolan.

Det är lika bra jag är väldigt tydlig från början. Det som framförs nedan är mina tolkningar och åsikter.

Det har väl inte undgått någon att lärarnas arbetstider är under diskussion i årets avtalsrörelse. Igen kan man säga. För detta är en fråga som har diskuterats under många år. I pressen kommer det ena utspelet efter det andra och många är med och kommenterar.

Lärarna har idag en arbetsvecka på 45,5 tim under terminerna. Detta kompenseras av längre ledighet under bl.a sommaren. Lärarnas arbetsår skall vara jämförbara med andra grupper på arbetsmarknaden. Arbetstiden är uppdelad i två delar. 35,5 tim s.k reglerad arbetstid, vilken är i huvudsak arbetsplatsförlagd, och 10 tim är förtroendearbetstid som läraren kan utföra på annan plats och tid. Den skall främst användas främst till för och efterarbete.

I årets avtalsrörelse har arbetsgivaren, representerad av Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), fört fram kraven på att den reglerade arbetstiden skall utökas till 40 tim i veckan. Argumentet tycks vara att eftersom lärarna är skolans främsta resurs så bör rektor ha större kontroll över denna.

Lärarfacken, representerad av Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund, ser problemet snarast i ett motsatt perspektiv. Ökande arbetsuppgifter och mer reglering av arbetstiden kommer att försämra lärarnas förmåga att stödja barnen att nå målen.

Så hur ser då en lokal rektor på detta problem? Ja, en sak är definitivt säkert. Det är olika. Kanske beror det på vilka årskurser det gäller. Yngre barn behöver mer omhändertagande. Äldre barn mer inriktning på kunskapsförmedling.

Ur mitt perspektiv kan jag inte se att det skulle gynna skolans utveckling att lärarnas knyts mer till sina arbetsplatser. Förtroendearbetstiden behövs i sin nuvarande omfattning för de flesta lärare.

Efter en ganska tuff hållning går nu SKL ut och erbjuder lärarna ekonomisk ersättning för att knytas mer till arbetsplatsen. Men är detta ett bra resursutnyttjande? Antag att lärarna får 5 % extra i lönepåslag för att öka den reglerade arbetstiden till 40 tim per vecka. I min verksamhet kan jag inte se det möjligt att öka produktiviteten med 5 % på grund av detta. Konsekvensen blir att Björkebyskolans får en kostnadsökning i en redan ansträngd ekonomi.

Ur mitt perspektiv är inte nuvarande arbetstidsavtal problemet. Utan att vi inte följer avtalet. Skolan lider av bristande flexibilitet och dynamik. Detta ryms inom gällande avtal om vi bara följer avtalets bokstav och anda. I allt för hög utsträckning präglas verksamhet av att varje enskild lärare skall bedriva x antal minuter i veckan med eleverna och inte att vi, som avtalet slår fast, utgår från varje tjänst. Det kan t.ex inte vara rimligt att en lärare som har halvklass i ett praktiskt ämne skall ha samma undervisningstid som en lärare i svenska med 25-30 elever i varje grupp.

Verksamheten präglas i allt för hög grad av vad som skall ingå i de ordinarie arbetsuppgifterna i stället för att i en förtroendefull anda lösa de arbetsuppgifter som vi står inför.

Någon vecka före sportlovet var Emerich Roth och Patrik på Björkeby och pratade med eleverna i åk 9 över temat ”Varför gör vi varandra illa?”. På kvällen var ni föräldrar inbjudna men tyvärr kom det inte så många. Tyvärr då Emerich och Patrik har något väsentligt att säga utifrån sina egna erfarenheter.

Emerich är en av de få som överlevde i förintelselägren under Hitlers tid vid makten i Tyskland. Och en av de få som fortfarande är i livet. Patrik växte upp med hat och blev en ”värsting” som ledde till fängelse i unga år och ett tungt missbruk för att stå ut med sitt liv.

Innan nazismen så trodde många att bara vi upplyser människor och bildar dem så kommer de att bli goda människor. Tyskland var ansett som kulturens högborg. Hur kunde detta ”kulturfolk” göra dessa grova brott mot mänskligheten? Var det känslokalla ingenjörer som stod för massutrotningarna? Nej, nej! Ingenjörerna var den yrkesgrupp som minst svärmade för nazisterna. Var det då militärerna som bara ville krig? Nej, nej! Officerarna var inte förtjusta i en uppkomling som Hitler. Läkarna var den yrkesgrupp som var klart överrepresenterade i det nazistiska partiet. Den yrkesgrupp som är satt att värna livet.

Vad är det som gör att vanliga pojkar torterar och mördar sina grannar? För det var ju inte Hitler personligen som utförde arbetet. Det var sådana som du och jag. Vad hade vi gjort om vi var satt i samma situation som många tyskar?

Sedan fortsatte 1900-talet med Stalin, Mao, Kambodja, Ruwanda, forna Jugoslavien etc etc. Listan kan göras lång. Vad är det som gör att vanliga människor som du och jag kan göra andra människor så illa? Det är den fråga som 1900-talet lämnar efter sig.

Det som gör Emerich och Patrik så viktiga är att de inte ”fastnar” i sin egen upplevelse. De går vidare. För dom är saken helt klar. Bristen på kärlek. Om inte varje individ får den kärlek han/hon behöver för att växa så är risken stor att det leder till hat, utanförskap, känslolöshet mot sina medmänniskor och ett destruktivt leverne. Baka ihop en sådan deg vid fel tidpunkt och vi har en politisk bomb med en mänsklig katastrof som följd.

“When will they ever learn?” När skall vi lära oss? Vad kan vi göra för att våra barn aldrig begår dessa brott mot sig själva och mänskligheten? Vad kan jag göra idag för att göra en skillnad?

Vid förra veckans föräldraråd så redogjorde vi för hur det går med vårt kvalitetsarbete. Som vi tidigare informerat om så arbetar vi efter en modell som heter Qualis. Det finns en länk på hemsidan som leder till mer info.

I korthet kan man dock säga att systemet bygger på 11 kvalitetskriterier. T.ex Trygghet och trivsel, Arbetssätt och lärarroll, Kunskaper och Färdigheter. Samtliga kriterier har 7 nivåer där ett är den lägsta nivån. I höstas började vi med en självskattning och har sedan dess arbetat med att konkretisera oss hur vi skall gå vidare för att bli bättre inom alla områden. Målet är att inom 1-2 år skall vi certifiera oss. Fördelen med detta sett att arbete är att det byggs in en systematik i arbetet och nu är det bara att hålla i så att processen fortskrider.

Just nu fokuserar vi med att gå igenom alla moment i samtliga ämnen och lägga upp lokala pedagogiska planer för dessa. Elever, föräldrar och lärare skall veta vad som skall arbetas med på ht i åk 8 när det gäller organisk kemi. Samtliga skall också veta hur arbetet skall genomföras och hur det skall redovisas samt hur det skall bedömas. Med ökad tydlighet skall vi förbättra elevernas förmåga att ta ansvar för sitt eget lärande samt för föräldrarnas möjligheter att stödja eleverna i lärprocessen.

Responsen på föräldrarådet uppfattade jag som mycket positiv.

Jag har pratat med projektledaren för upprustning av utemiljön. En upphandling pågår men med tanke på snö och tjäle i backen så kommer arbetet inte igång förrän till våren.

En förälder frågar om vi inte kan minska antalet håltimmar och göra skolan mer attraktiv så att inte eleverna lämnar skolgården under dagtid. Absolut! Av högsta prioritet när vi lägger schema är att eleverna inte har håltimmar. Tid som drar ut på skoldagen och som gör att eleverna lätt bara hänger omkring. Skoldagen skall vara fylld med aktiviteter med rimliga pauser.

Vi måste fortsätta att göra skolan lugn och trygg så att eleverna kan slappna av och trivas. Mycket kan göras både för den fysiska miljön och vad gäller relationer mellan elever och mellan elever och personal. Biblioteket är ett utrymme som kan användas bättre. Lokalen kan dock inte vara öppen utan vuxennärvaro. Vilket kostar pengar. Men detta är något att jobba vidare med.

Samme förälder undrar också varför vi inte kan använda oss av en ” lösningsorienterad pedagogik vilket innebär en tilltro till elevens egna resurser och kompetenser och ett respektfullt bemötande”. Det kan säkert vara så att vi brister i tilltro till elevernas egna resurser och ibland också inte bemöter eleverna på ett respektfullt sett. Vi som arbetar i skolan har också våra dåliga dagar och blir ibland väldigt provocerade vilket leder till att vi tappar vår vuxenroll. Vilket leder till att vi får två barn som grälar. Det är mänskligt men inte acceptabelt. Vi skall ständigt sträva efter ett professionellt agerande.

Tyvärr finns det ett problem inbyggt i vårt kommunikationssystem med hemmen. På de lägre stadierna har läraren kanske 25 hem att hålla kontakt med. På högstadiet rör det sig om ca 100 till 150 föräldrapar. Det gör att informationen tenderar att bli negativ. Läraren hinner tyvärr inte skriva om alla elevers framgångar och utveckling under veckan. Glaset är ofta halvtom och sällan halvfullt. Vilket självklart är trist och låter gnälligt. Kommunen utreder inköp av en ny skolportal vilken vi hoppas kan förbättra situationen. Den kommer troligen dock inte vara i drift förrän om ett år.  Till dess välkomnar jag idéer om hur vi kan förbättra dagens situation.

En förälder undrar var den fina utemiljön tog vägen och han är nog inte ensam om den funderingen. Som ni förmodligen vet så avsattes pengar till att förbättra utemiljön på 6-9 skolorna i samband med integrering av åk 6. I november fick jag klartecken att projekteringen var klar och det skulle bl.a bli en bandyplan på skolgården. Jag har inte hört något sedan dess men skall stöta på igen.

Vi skall även tillsätta en grupp som skall jobba fram en plan för innemiljön. Det går att göra en hel del utan orimliga kostnader.

Sedan var det också detta med övergången från åk 5 till 6. Några har framfört synpunkter om saker som inte fallit så väl ut. Vi instämmer och ser en hel del brister. Delvis tror jag att vi ”bara” såg åk 6 eleverna som ytterligare än grupp 7:er. Snart insåg vi dock att det händer mycket under detta år och vi måste anpassa oss betydligt bättre för att möte åk 6 elevernas behov.

I höstas var situationen dessutom lite speciell då vi fick både nya åk 6 och åk 7 elever. Vilket innebar att hälften av skolans elever var ”Nya”